ja det är märkligt. hur en blick kan avslöja så mycket.
och hur jag vet att mitt kroppsspråk skriker panik.
jag ser en blick och vill möta den på samma nivå.jag gör det en sekund och sen vill kroppen spjäna emot men samtidigt försvinna in och gömma mig i nacken.
jag måste se dum ut. alla gånger jag inte säger något för att slippa säga för mycket.
alla gånger jag säger för mycket för att slippa säga något av vikt.
men sen undrar jag om det sker per automatik, jag är så van så jag vet inte riktigt hur jag släpper det.
och sen står jag där en söndagskväll och tycker jag gjort rätt.
vad ska jag med en nacke till när det finns tusen till.tänker jag.
kanske ska jag våga någon gång.
kanske gör jag inte det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar