sen en tid tillbaka har jag varit tom.

vill väl egentligen lägga ner. men det går liksom inte.
trodde ju blåögt att jag skulle det för någon vecka sen. men det är lite tomt just nu. jag har lite svårt för det.
men kanske ännu svårare för det här.

tur att jag har fullmånen som sällskap inatt, och en värkande kvinnokropp. det var ungefär 7 månader sen.
jag älskar när kroppen gör som den vill,när man bara kan hänga på, och hoppas på ljus längre fram.
just nu känns det inte så ljust. tur att vi har google som kan berätta hur allt ska gå.
när läkare inte gör.
tur att jag är jag, att jag inte tänker så.fast tänker jag så för att jag vet att jag måste.kanske.
tur att jag ändå aldrig kommer bli kär.